Konstigt..
Vissa saker är liksom helt ... omöjliga att tänka sig. Vissa situationer.
Idag kom vår mentor in innan första lektion.
Hon berättar att en av de lärare vi haft föregående år, som nu varit sjukskriven ganska lång tid,
tagit självmord.
OJ?!
Å jag menar, visst, hon var inte en särskilt bra lärare och vi elever klagade ofta på hennes överdrivna feministiska nästintill manshatande åsikter. Men ändå, att en vuxen människa, att en lärare kan drivas så långt in i en depression att han/ hon drivs till självmord känner ju extremt avlägset.
Självklart går det ju inte att förhindra att tankarna hamnar på de personer, för oss som råkat ut för liknande händelser, drar parallellerna till det.
Jag tänker ju såklart på Biffen. Min älskade Biffen som valde att vara med sin pappa. Usch å fy vad jag saknar dig. Ibland kommer liksom minnerna över mig totalt och då spelar ingenting någon roll, jag vill bara spola tillbaka tiden.
Du finns i mitt bakhuvud hela, hela tiden och det kommer du alltid göra. Världens snällaste och finaste var du, och du gav en alltid världens mysigaste kramar. Förstår du hur mycket jag saknar dig? Hur sjukt mycket tråkigare det är utan att ha dig här, som jag alltid kunde prata med? Förstår någon det?
Visst, det som hänt nu handlar om Johanna. Men tankarna förs ändå till det som står en närmast hjärtat.
Jag lider med Johannas nära och kära, och jag ska inte säga att jag vet hur dem känner sig. Alla känner sig på olika sätt. Tro mig, jag vet.
Vila i frid, Johanna Hellström.
Idag kom vår mentor in innan första lektion.
Hon berättar att en av de lärare vi haft föregående år, som nu varit sjukskriven ganska lång tid,
tagit självmord.
OJ?!
Å jag menar, visst, hon var inte en särskilt bra lärare och vi elever klagade ofta på hennes överdrivna feministiska nästintill manshatande åsikter. Men ändå, att en vuxen människa, att en lärare kan drivas så långt in i en depression att han/ hon drivs till självmord känner ju extremt avlägset.
Självklart går det ju inte att förhindra att tankarna hamnar på de personer, för oss som råkat ut för liknande händelser, drar parallellerna till det.
Jag tänker ju såklart på Biffen. Min älskade Biffen som valde att vara med sin pappa. Usch å fy vad jag saknar dig. Ibland kommer liksom minnerna över mig totalt och då spelar ingenting någon roll, jag vill bara spola tillbaka tiden.
Du finns i mitt bakhuvud hela, hela tiden och det kommer du alltid göra. Världens snällaste och finaste var du, och du gav en alltid världens mysigaste kramar. Förstår du hur mycket jag saknar dig? Hur sjukt mycket tråkigare det är utan att ha dig här, som jag alltid kunde prata med? Förstår någon det?
Visst, det som hänt nu handlar om Johanna. Men tankarna förs ändå till det som står en närmast hjärtat.
Jag lider med Johannas nära och kära, och jag ska inte säga att jag vet hur dem känner sig. Alla känner sig på olika sätt. Tro mig, jag vet.
Vila i frid, Johanna Hellström.
Kommentarer
Trackback